min hyllning till några runda gubbar

En del gillar sega gubbar. Jag har personligen en förkärlek för runda farbröder. Runda goa gubbar. Lite äldre, charmiga, lite halvt tokiga, generösa, med glimten i ögat och barnasinnet kvar. Runda farbröder som liksom kameleonter kan omförvandla sig till en ung flicka, en förälskad tenor, en skurkbariton, en döende sopran, Musetta, Scarpia, Don Quijote. You name it! De klappar sig på magen, njuter av mat, njuter av livet och de njuter av opera. De är de där regissörerna som gör livet som operasångerska värt att leva. De gör mitt arbete viktigt och betydelsefullt. Och de har ett hjärta lika stort som magen.

Först kom jag i kontakt med Oscar Figueroa. Det var under min studietid i Stockholm och han försökte, väldigt tålmodigt, att lära mig att sjunga bel canto, italienska recitativ samt att agera på operascenen. Han var fantastisk. Han levde för konsten. Han gav allt! Opera var hans religion. Jag har lärt mig så oerhört mycket från denna underbara runda människa. Jag är honom evigt tacksam. Jag hoppas att du kikar ner på mig från ditt operamoln ibland, Oscar.

Den andre runde farbrorn var Udo Samel. Han kom för att regissera Der Zwerg av Zemlinsky när jag var ganska ny på frankfurtoperan. En riktig regissör med stort hjärta. Vi hade gigantiska klänningar, stora  peruker och en massa apelsiner. I en scen kom vi in med apelsinerna på scenen, alla på rad, som en slags procession, en apelsin i varje hand. De vackraste apelsiner man någonsin skådat. Alltid färska med kvisten och bladen kvar, varje föreställning. Det är de små detaljerna som gör det. Tyvärr såldes den produktionen till Spanien och klänningarna likaså. Apelsiner har de väl sina egna i Sevilla… Jag hoppas dock att se min runde vän Samel igen.

Den tredje runde regissören som har en stor plats i mitt hjärta är Keith Warner. Vårt arbete med operan The murder in the Cathedral av Pizzetti var helt enkelt fantastiskt. Först tänke vi väl alla att han var lite galen. “Det kommer aldrig att gå“-känslan satt där ganska länge. Hur ska jag få plats med en tekopp (kopp och fat) av finaste porslin, ett ljus, julgranskulor, en psalmbok, ett radband, en sten, choklad, en kikare och jag-vet-inte-vad i min lilla mini-handväska. Och dessutom hitta rätt rekvisita vid exakt rätt tillfälle? Gubben är tokig. Vi hade så många sceniska instruktioner att även om jag hade missat hälften så var publiken överväldigad. Det fanns inte en död sekund. Det var underbart!

Detta är min hyllning till de runda härliga regissörerna i mitt liv!

Jag vill också bli en så’n där go‘ gubbe när jag blir stor. Ja, magen är ju på rätt väg…

Skrivet med kärlek, tillgivenhet och med många bubblande minnen.

One response to “min hyllning till några runda gubbar

  1. Pingback: man hänger ju med… « mitt liv i frankfurt·

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s